MartinaPersson

Såg precis filmen The perks of being a wallflower. Igen. 
Snacka om att den lämnar en obeskrivlig känsla i kroppen. Jag vet inte om jag är glad, ledsen, förvirrad eller ens vid fullt medvetande. Troligtvis alltihop. 

Filmen får mig alltid att tänka till. Om massor. Mest mitt eget liv och min uppväxt. På hur jag som barn alltid hade annorlunda fantasier, hur jag drömde om ett liv bortom detta. Hur jag gärna gick för mig själv och funderade. Jag passade aldrig riktigt in. Och det gör jag inte nu heller.

Jag måste nästan va galen eller något. Ingen människa förstår sig på mig. Inte hela mig. Jag fungerar inte som andra. Långt ifrån. Om jag verkligen ska gå in på djupet kan jag bland annat tala om att jag nuförtiden brukar fantisera om jävligt konstiga saker. Inte äckliga (iallafall inte mer än vanligt), utan bara.. Sjuka saker. Typ vad jag skulle göra om ailiens kom och dödade alla jag känner. Eller om jag ska resa till Paris med min lila enhörning när jag hittar henne.
Och sen riktigt sjuka saker som att typ.. Döda folk. Tortyr. Hur jag lättast skulle starta ett 3e världskrig. Typ sådana saker.. 
Så det kanske inte är så konstigt att om jag kläcker ur mig en idé eller en tanke kan det få folk att bli livrädda för mig, eller be mig prata med någon specialist.
Jag försöker verkligen passa in. Försöker verka normal- eller iallafall normalt galen. Men allting går inte riktigt som jag vill jämt. Och det gör det garanterat inte för någon annan heller. Alla känner nån gång att de inte passar in, det är jag säker på.
Verkligheten försöker hitta en bra plats att ha mig. Ett fint litet fack att sortera ner mig i. Men jag kan inte sorteras. För mig känns det annorlunda. Som om jag inte hör hemma här. Eller som om jag var skapad till för något större.. Jag vet inte. Det låter galet, i know. Men jag kan inte släppa den känslan. 
Jag har en vän jag kan prata om allt med, och jag vet att hon garanterat kommer stå bakom mig i dethär. Även fast det är helt obegripligt till och med för mig. Och det är det jag älskar med henne. Att jag vet att vad som än händer, kan jag lita på henne till 110%. Alltid. 
Men inte ens hon har hört dehär. Detta är första gången jag någonsin skriver ut det. Nej vänta, nu ljög jag. Jag har gjort det en gång förut. Men efter reaktionerna jag fick där vågade jag inte prata med någon om det. 

Men nu kör jag igen. Provar mig fram, och ser vart man landar. Vilka reaktioner man kommer få.. Förhoppningsvis förstående, utan att vara påfrestande, reaktioner. Kan dock tänka mig att någon kommer anmäla mig till någon psyk klinik när de läst dehär. Folk kommer helt klart reagera. Och det är bra. Jag vill se om jag verkligen är galen, eller om jag fortfarande klassas som normal.. Det kommer bli intressant.

Ibland önskar jag att jag hade en tvilling. Eller en tvilling själ. Något sånt.
Någon som kanske skulle kunna förstå vad jag pratade om, utan att ljuga eller tycka synd om mig. Det hade verkligen varit skönt. Att få prata om allt och inget utan att bli det minsta dömd. 
Nu ska ni som känner mig inte känna er dumma eller otillräckliga på något vis. Jag älskar er av hela mitt hjärta, och jag vet att ni alltid finns där att prata med, och att jag alltid har erat stöd. Men jag tror ni förstår vad jag pratar om.. Vissa har jag disskuterat detta med, och dom verkar iallafall ha förstått. Men jag hoppas verkligen inte ni känner er nedtryckta eller något sådant. Jag vet att ni alltid kommer vara med mig. 
Men jag bill verkligen hitta någon jag prata om allt med. Allt som finns i mitt huvud, någon som kan hjälpa mig. Och som jag kan hjälpa tillbaka. Men det är inte så lätt.. Jag kan inte bara knäppa med fingrarna och rabbla någon skum uråldrig ramsa och så finns denne där. Det funkar inte här. Det här är verkligheten, och ingenting sådant existerar- synd nog. 

 

Nu sitter nog många därute och funderar på hur jag ens kan ha ett fungerande liv.
"Hur fan kan hon ha vänner?"
"Hur kan hon ha pojkvän? Är han också störd eller?!"
"Hon borde va inspärrad!"
Svaret är: nej. Jag är inte sjukt störd, och inte min pojkvän eller mina vänner heller. Jag är inte lika sjuk i huvudet när jag är bland folk. Det är klart att dom känner till denhär sidan av mig, men det verkar som om dom står ut med den så det är lugnt. Iallafall för tillfället.
Och för att detta inlägg inte ska bli heeelt förvirrande och segt, slänger vi in en passande låt också.