Jag vet, jag har varit inaktiv igen. Förlåt. Men med mitt liv, som kretsar kring pojkvän, vänner, plugg och sjukdomar är det inte lätt att hålla en blogg igång. Hoppas ni förstår mig. 
De senaste månaderna har varit galna. Både underbara och helt fruktansvärda. Tänker inte gå in djupare på ämnerna, men kan säga att det varit ett par tuffa månader för plugg och vänner.. Men allt är rätt lugnt nu så. Förutom febern som jag dras med fram och tillbaka, rullar livet på rätt bra. Lite problem med vissa kurser och så i skolan, men om 2 dagar får vi sommarlov, så det är inget att ägna nån större tankeverksamhet år nu. Livet flyter.

 

Har tänkt mycket på livet de senaste dagarna, mer än vanligt. Mest på mina närmsta. Hur dyrbar tiden kan vara. På hur lätt det igentligtn är att såra dom man verkligen älskar.

För någon vecka sedan höll jag på och plockade lite på mitt rum, när jag spontant hittade ett gammalt fotoalbum. En av bilderna fångade genast min bllick. En liten flicka, inte en dag över 6år, ler så brett att man kan räkna hålen där tänderna skulle ha suttit.
En liten flicka med hår så ljust, så ljust. En flicka som brukade vara jag en gång i tiden. 

Jag minns inte när fotot togs, men jag minns många andra saker från den tiden. Vänner och lekar och platser far genom mitt huvud, och ett leende letar sig fram till mina läppar när jag tänker tillbaka. Det är helt underbart. Jag var så ovetande om tid och rum, och hade inga som hellst bekymmer i världen. 

Jag saknar den tiden. När man bara kunde släppa allting och peta till någon på armen, skrika "kull!" och så var leken igång. Där ett bråk oftast handlade om vem som skulle få göra vad först, och som var över på några minuter. Nu för tiden gäller det att tänka, hela tiden.
Hur ligger håret? Ser jag tjock ut om jag tar dessa jeans idag? Borde jag verkligen säga detta, eller kommer det att såra personen? Trots alla mina funderingar verkar jag alltid missa något viktigt. Kanske tänker jag för mycket. Kanske vänder och vrider jag på allt så det blir för komplicerat för att förstå för någon alls.
Jag är, som ni kanske märkt, en person som gärna övertänker allting. Ord, handlingar, kroppsspråk, berättelser, vardagsliv, omgivning.. You name it. Tankarna bara går runt runt, 24 timmar om dygnet. Det tar aldrig slut. Ibland blir jag rädd för mig själv, ibland känner jag mig speciell. Just nu vet jag faktiskt inte. Jag är nog mest förvirrad. Jag var liten nyss. Jag minns så tydligt hur jag lekte med mina dockor och gick runt ensam och funderade. Lekte fantasilekar. Hade osynliga vänner i skolan. 
Och nu plötsligt, ska jag gå ut första året på gymnasiet. Tiden bara susar förbi. Man hinner bara blinka så har flera år passerat.

Jag är nog mest fundersam över vart jag ska lägga all tid.. Vad jag ska göra av den tid jag får varje dag. Allt dedär med att leva i nuet, och sluta oroa sig för morgondagen.. Det funkar inte för mig. Jag gillar att ha koll. Man vet aldrig när ens tid tar slut, så varför inte göra de bästa av de man får? Man kan väll åtminstone ha några idéer med sig i bakhuvudet?