MartinaPersson

 

Allt jag vill är att få sova. Men jag kan inte. Vågar inte. 
Jag vet att så fort jag blundar så kommer drömmarna tillbaka. Minnena slår mig i ansiktet. River i min själ. Sliter mig sönder och samman. Blodet pumpar förbrilt i mina ådror, hjärtat slår med all kraft för att inte allting ska spricka och blöda rakt ut i min säng. Mitt huvud är fullt av galna tankar om dig. Om hur du kommer tillbaka, eller om hur det hade varit om jag aldrig träffat dig. 
Jag mår skit över det. Men jag hoppas du är okej. Jag klarar inte blotta tanken på att du skulle må dåligt över nån som mig. Det skulle verkligen inte vara okej. Jag vill att du ska vara glad, le och skratta åt livet. Men mest av allt vill jag att jag ska vara anledningen till ditt leende. 
Alla mina vänner säger att jag inte älskar dig. För jag är inte ledsen över att du försvann, inte på -jag kommer gråta föralltid- sättet. Inte alls. En nära vän till mig blev lämnad av sin pojkvän dagen efter mig. Hon gråter och gråter över det som hänt, och det förstår jag. Dom passade verkligen tillsammans. Så jag förstår att det är svårt för henne.
Men jag känner inte för att gråta.. Och ja, det är kanske lite konstigt.. Men vem har igentligen sagt att man måste gråta när man blir dumpad? Jag tror inte på att kärleken sitter i själva känslorna, utan i hur man mår. För jag mår just nu bra. Livet rullar på som det ska, för det mesta, och jag har underbara vänner som stöttar mig. Allting är bra. Om någon skulle fråga mig imorgon, eller övermorgon eller någon annan dag, om hur jag mår skulle jag svara "jättebra!". För varje dag mår jag relativt bra. Det är först på nätterna alla tankar och känslor överväldigar mig. Det är bara då jag bryter ihop, när jag är ensam på mitt rum. Jag ligger oftast med ansiktet begravt i en kudde. Och jag tänker. Och tänker. Och tänker.

 

Jag saknar dig. Oss. Jag tänker på dig jämt. Alltid. Mer än vad som är okej.. Jag ligger vaken varje kväll och bara försöker förstå vad som gick fel. Varför du lämnade mig. Jag fick aldrig någon vettig förklaring, bara ett "jag tror inte vi hör ihop" SMS.  Jag vill verkligen veta vad som gick fel. Var det på grund av mig? Eller var det du? Kände du inte likadant för mig, fast du sa det? Ljög du för mig? Vi skulle ses samma dag och prata, men du fegade ur. Varför kunde du inte ha ringt och berättat istället? Fegade du ur där också? Du sa bara dagen innan att du saknade mig, och att jag var det bästa som hänt dig på länge. Vad var det igentligen som hände när vi sagt godnatt...? Just tell me.. Faller ner i små, krossade bitar på golvet.

Varje morgon hoppas jag alltid att ditt namn ska stå på displayen när jag vaknar. Att du ska ha ringt som en idiot, eller skrivit till mig. Att du vill träffas och förklara. Prata i timmtal. Men det händer inte längre, och kommer nog tyvärr aldrig mer göra det.

 

Jag vet att du inte är värd det. Inte efter allt du gjort.
Men samtidigt vill jag inget hellre än att ha dig tillbaka. Limma ihop dom trasiga bitarna, och låtsas som om dehär aldrig hände. Ha dig här brevid mig, hålla dig i handen och sova en natt i fridfullhet.

Men jag sitter här. Ensam.
Studerar de sista mörka timmarna, och väntar på att solen ska komma tillbaka. Väntar på att allt ska bli ljust och fint igen. Att tankarna ska skingras för några timmar, att jag ska glömma smärtan för ett litet tag.

 Jag vill inte sova. Jag är rädd för att se ditt underbara ansikte le mot mig igen, känna dina läppar mot mina i en dröm som är för långt bort för att nå längre.

Har du någonsin hör talesättet "when a person appear in your dreams, it's because they wants too see you"? Om det verkligen är sant, så vill jag bara att du ska veta att jag verkligen, verkligen, vill träffa dig också.
Tänk vad bra allt skulle bli om du bara var min igen. Det är den perfekta drömmen.
Men det här är ingen perfekt dröm. Det här är verkligheten.
Och allting bara faller isär.