MartinaPersson

Där står hon. Vid busshållsplatsen påväg hem igen. Precis som vanligt. Hilmen är grå, men det är varmt. En såndär mysig sensommar dag, men med antydan om att hösten är påväg.

Det är fullt med människor runtomkring. Dom pratar, skrattar och har sig. Men hon står där själv. Ser helt lugn ut. Men de dom utomstående inte vet om är att hon dör inombords. Hon känner mer smärta än någon människa gjort förut. Hon drar i tröjärmen, försöker dölja ärren på handlederna.

Huvudet snurrar av tankar när hon hälsar vänligt på busschauffören och går och sätter sig längst bak. Hon vill ha ryggen fri, inga blickar i nacken. Hon vill kunna sitta där i tystnad. Helt själv. 

Hon plockar fram sina hörlurar och kopplar i dom i mobilen. Vrider upp volymen till högsta, ignorerar världen. En gammal farbror kommer gåendes mot henne. Det lilla hår han har kvar på huvudet täcks av en liten rutig basker. Han ser så sårbar ut. Skör. Som om han skulle kunna gå sönder när som hellst.

Han ler mot henne. Han ler ett vackert litet leende, ett leende som säger att allt kommer bli bra. Att hon inte behöver vara rädd mer. Att hon inte är ensam. 

De där lilla leendet säger mer än någon annan har sagt till henne på flera månader. Hon känner hur tårarna börjar rinna ner för kinderna. Farbrorn stannar. Tittar förundrat på henne där han står. Han har nog aldrig sett en blond flicka gråta förut. Dom som alltid är så glada. Som om dom inte har ett enda bekymmer i hela världen.

Hon vill bara kasta sig om halsen på honom, berätta allt. Men hon kan inte. Aldrig att hon skulle skapa en scen, inte med en okänd människa. Inte med nån.

Istället torkar hon bort tårarna och ler tillbaka. Farbrorn tittar lite fundersamt på henne, innan han ler igen och sätter sig på sin plats.
"Vad håller jag på med?" tänker hon.

Hon torkar ilsket de sista tårarna, och tittar ut genom fönstret. Tittar på regnet som börjat falla mot marken. Funderar. Tänker igenom allt. Känner hur ångesten kommer krypande igen. 
Hon tittar sig omkring i bussen. Tittar på alla till synes glada människor. Ingen vet vad hon går igenom. 

Hon vill skrika. Slå, och kasta saker och bara skrika. Högt. Så högt att till och med fåglarna som flyger i skyn skulle reagera. De vackra, vackra fåglarna. "Dom är fria." tänker hon. "Dom kan göra precis vad dom vill. Och här sitter jag. Fast i ett liv man inte kan fly från." Hon känner hur tårarna bränner innanför ögonlocken igen. Hon blinkar snabbt några gånger för att få bort dom. Sväljer hårt. 
Tänker på vad som väntar när hon kommer hem igen. Drar automatiskt handen över armarna. Känner på blåmärkerna och såren. Biter ihop för att inte skrika till när hon nuddar de senaste. Dom från igår kväll.

Om hon kunde skulle hon flytt för länge sedan. 

Hon försökte en gång, men det dröjde inte länge förrens hon hittades. Straffet blev värre än något annat hon upplevt förut. Det finns fortfarande tydliga ärr på ryggen och benen.

Hon tänker på sin lillebror, tänker på hans ögon. De är de enda som håller henne vid liv. Dom där ljusa, ljusa ögonen- som en gång i tiden var hennes mammas. Sedan hon dog har inget varit sig likt. Det dröjde inte länge efter det, innan det första överfallet kom. Han hade druckit alldeles för mycket, som vanligt. Hon minns tydligt de tomma flaskorna på bänken, lillebror som skriker ifrån vardagsrummet. Minnet av honom med en snara kring halsen kommer hon aldrig glömma.

En dag ska hon hitta en utväg. Hon ska ta med sig sin bror och försvinna, föralltid. Men tills den dagen kommer...
Hon väcks ur sina drömmar.

Ett svagt pip hörs.

 

Det är dags att kliva av.