I don't know how to love him
I'm sorry.
De var inte min mening att få dig att må såhär. Att få dig att gråta, känna dig värdelös.. Hopplös för denna värld. Ovärdig de du har.
Jag ville bara berätta sanningen. Vi lovade varandra att vi alltid skulle göra det, minns du det? Att vi alltid skulle vara ärliga med vad vi känner. Aldrig hålla tyst och stänga den andre ute.
So that's what I did. Jag berättade allt.
Och du bröt ihop totalt.
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är glad att jag sa sanningen. Och de verkar du också vara då. Du ville verkligen höra på, gav inte upp när du såg att jag mådde dåligt.
Men nu.. Jag vet inte. Det känns som om jag har gjort dig riktigt illa. Du vill inte prata med mig, inte veta av mig alls. Tror jag. Hade jag sagt detta till någon annan hade dom blivit förbannade och troligen hatat mig. Men inte du. Du kröp bara upp i min famn och bar om ursäkt om och om och om igen. Trodde inte på mig när jag sa att att allt var lugnt. Du bröt ihop där, i mina armar. Du ville inte att jag skulle se det, låtsades som att allt var bra igen. Men jag såg allt. Jag såg dina blanka ögon och ditt sorgsna uttryck. Och jag mådde skit. Fick ett hack i hjärtat.
Jag är verkligen ledsen. Du betyder allt för mig, och jag vill verkligen inte förlora dig såhär. Inte för att jag tror att jag kommer göra det, men ändå. Jag orkar inte se dig lida.
Jag hoppas bara att du kan återgå till den glada personen du var innan. Den som alltid har ett leende på läpparna. Den som gjorde allt för att få andra att må bra. Jag vill bara se den personen igen. Oavsett konsekvenserna.
Och betyder det att jag inte kan vara där med dig, så fine. Då är det så.
Jag får gråta ögonen ur mig, slita mitt hjärta itu om jag måste för att få se dig le igen.
Ett leende är det enda jag begär.
Jag skulle kunna göra vad som hellst just nu för att få dig må bra igen. Få dig le och skratta åt livet vi lever.
Du förtjänar inte det här.
Jag älskar dig♥
I'm sorry.
