MartinaPersson

Ligger i sängen och funderar. Tänker tillbaka på de första dagarna jag träffade dig.
Första gången jag hörde ditt underbara skratt, första gången du höll om mig.. På hur random allting blev när vi kysstes för första gången där inne på Ica.. På alla våra underbara första minnen.
Men även på hur komplicerat allting var då, med vissa människor. Och hur vi på något skruvat sätt tog oss förbi allting och fann varandra, utan större anträngning.
Alla dessa minnen sköljer över mig som en stor flodvåg. 
Det känns som om det var alldeles nyligen vi stod tillsammans ute på dendär parkeringen mitt i natten och du för första gången sa att du älsakde mig och frågade om jag ville blir din.. *ler för mig själv*
Men det är 5 månader sedan nu. 
5 freaking månader.
Vart har tiden tagit vägen? Allting har bara flugit förbi.

Men vi har haft det riktigt bra du och jag. Aldrig sårat varandra, eller gjort något dumt. Det är först nu som allting bubblat upp.. Kanske är det för att vi är 110% bekväma med varandra så vi törs erkänna fler saker nu än innan.. Kanske är det för mycket tid spenderad ifrån varandra så vi inte riktigt vet vart den andre står.. Jag vet ärligt talat inte. 
Det enda jag vet är att jag älskar dig innerligt, och alltid kommer göra det. Du är min första riktiga kärlek och jag vill mer än allt i världen att vi ska fixa dethär- tillsammans.
Du känner ju mina vänner, och vet vad dom säger om dig.. Vad dom tycker och tänker om oss två tllsammans. Och ska jag va ärlig så lyssnar jag liite för ofta på vad dom har att säga.. Jag menar, dom är mina vänner. Dom ser saker jag inte kan eller hur?

Jag vill inte tro dom. Men ibland gör jag det ändå.. Tyvärr.
Men idag gör jag inte det. Idag tror jag på dig. På mig. På oss.

Det är du och jag mot alla andra. Alltid.